Jag ska försöka skriva det här utan att låta för gnällig och eller beklagande. Det är inte det som är tanken.
Precis som många andra har jag inte gått på en felfri stig här i livet. Den har varit kantad av diverse svårigheter, problem och avsticksvägar.
Det hela började när jag och mina syskon var små. Min numer avlidne far sedan 95, hade stora problem med att hantera sin konsumtion av alkoholhaltiga drycker och det hela gick ofta över styr.
Han var aldrig elak på nåt sätt måste tilläggas, men hans drickande blev ett så stort och betungande problem för vår mor så till slut tog hon själv till alkohol för att försöka komma ifrån verkligheten för en stund.
Vilka stod då kvar i verkligheten? Jo, vi barn som fick kämpa med massor av oro, rädsla o
ch en fullständigt felaktig syn på livet. Vår mor började må allt sämre eftersom situationen inte blev bättre utan alltmer påfrestande.
Det gick så långt att hon försökte ta sitt liv, som hon turligt nog misslyckades med.
Några somrar framöver efter den händelsen fick jag och mina syskon tillbringa sommarloven hos andra familjer….vi blev alltså sommarbarn som det kallades. Kanske på både gott och ont eftersom vår mor då åkte och vilade upp sig på ett konvalescenthem (tror det stavas så) och vi syskon kom ifrån problemen hemma för en stund.
Det oundvikliga kom till slut. ..våra föräldrar skiljde sig och min far tog detta mycket hårt och drack propplösning för att ta sitt liv, men även han misslyckades som tur var. ..ironiskt nog var det för att han hade alkohol i kroppen som han klarade sig.
Tonåren kom och intresset för alkohol väcktes och blev snart en del av livet även för mig. I början sporadiskt. .. men efter hand blev det mer och oftare. Jag och mina vänner partajade ett par gånger i veckan och höll på så ett bra tag.
När jag var runt 22 tror jag tog det slut mellan mig och min dåvarande flickvän. Nu kom jag till en punkt i livet som jag gärna hade hoppat över. Drickandet tog över totalt och under en period var jag i stort sett konstant berusad. Dagarna började med jakt på alkoholhaltiga drycker och avslutades också med detsamma. Det var en tid av ångestfyllda känslor och vemod.
Snart började minnen från barndomen komma ikapp mig och jag mindes klart och tydligt min fars missbruk! Ville jag bli så? Leva för drickandet? Nä, så fan heller!
Jag återgick till ett mer sk. accepterat festdrickande. Efter en tid fick jag min första son som idag har hunnit bli 18 år. Oj vad tiden går fort.
Strax innan min dotter föddes i jan 96 blev min far sjuk i cancer. Modertumören satt i vänstra lungan och hade spridit sig så han hade ett tiotal metastaser i huvudet som påverkade bl.a balansen. Kommer ihåg den dagen läkaren meddelade oss att inget fanns att göra, cancern var alldeles för långt framskriden. Läkarens ord som kom efter det glömmer jag aldrig. ”Han har högst ett par månader kvar att leva” vår far skulle snart dö!
Så kom då den ödesdigra dagen. Jag åkte för att besöka min far på förmiddagen den 15 oktober 95. Jag kommer till vårdhemmet, kliver in och går fram till min far. Glömmer aldrig den synen som då mötte mig. Min fars ansikte var alldeles askgrått och han låg där och kippade efter andan. Paniken grep tag i mig och jag fick bara fram ett ”hur går det pappa” och som svar mellan kippningarna hör jag ett svagt ”bra” jag blev alldeles bestört…hur kunde han säga att det går bra när han ligger och håller på att dö?
Jag hämtade min äldre bror som bodde ett par mil bort. När vi kom tillbaka hade det blivit värre så nu hördes kraftiga rosslingar. Sköterskan bad oss om att få ge honom lugnande som skulle få honom att slappna av. Efter några minuter märktes en betydlig skillnad, rosslingarna försvann nästan helt. Jag ringde min syster och bad henne komma för det var dags nu. Min yngre bror skulle inte hinna komma…..inte så lätt när han då bodde ca sjuttio mil ifrån oss.
Jag satte mig hos min far igen. Jag på ena sidan och min äldre bror på den andra. Hela tiden stirrade vi som paralyserade på hans andning….plötsligt märkte vi att andetagen tog allt längre tid och blev svagare. Sen bara försvann det. Sköterskan kom och lyssnade på hjärtat och konstaterade att det var över nu. Över?! På samma gång kände jag en lättnad för hans skull för nu behövde han inte lida mer.
Min syster kom ungefär 10 minuter efter att han gått bort. Min första tanke var att gå ut i korridoren och möta upp henne för att meddela vad som hänt innan hon gick in. Jag stängde vid detta tillfälle av mig själv känslomässigt för jag kände att mina syskon behövde mig. ”Jag måste ju alltid vara så stark” har jag fått för mig själv.
Det tog några månader och jag tog på mig massor med jobb för att kunna hantera situationen, men till slut orkade inte min kropp mer och jag gick fullständigt in i väggen. Det blev ilfart till sjukhuset där jag trodde att jag skulle dö. Allt snurrade. ..kunde inte ens pissa själv.
Efter tester och ekg under ett helt dygn kunde dom efter att ha pratat med mig konstatera att jag hade bränt ut mig fullständigt. Fick betablockerare för att pulsen skulle hålla sig nere på en normal nivå. Under den här perioden var jag tillsammans med dom äldsta barnens mor.
Kanske får tillägga att min mor för ganska många år sedan innan jag blev utbränd kommit rätt i livet och hade det hur bra som helst vid den tidpunkten, och även nu också.
Årsskiftet 96-97 kom nästa smäll som har präntat sig in i mitt undermedvetna. Den kom i form av en brand i det hus vi då bodde i. Vi hyrde hela det övre planet och just den här eftermiddagen var det bara jag och våra två barn som var hemma.
Grabben satt och tittade på tv och flickan tog en tupplur. Höll på och ladda tvättmaskinen när jag kände brandrök. Släppte allt jag höll på med och sprang för att kolla. …grabben satt kvar o flickan sov fortfarande.
Jag sprang bort mot andra änden av lägenheten och möttes av rök. När jag kom in i rummet längst bort brann det i vägg och tak. Barnen! Jag måste få ut barnen, var det enda jag tänkte. Sprang tillbaka och mötte min son i hallen vid trappan som ledde ner och ut. Stanna här, jag ska hämta sanna!! Ryckte upp henne ur sängen och rusade tillbaka till hallen, men det enda som var där var svart stickande rök. …såg inte min son, vilken panikkänsla. Han har nog sprungit ner tänkte jag och skyndade mig nerför trappan med flickan på armen som endast hade blöja och t-shirt på sig. Det var nästan 15 minusgrader.
När jag kom ut stod där grannar som sett att det brann, men ingen hade sett min son komma ut. Det kändes som tiden stannade och som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så hårt slog det. En granne tog hand om flickan och såg till att hon blev varm.
Jag sprang upp igen men nu såg man ingenting för all den svarta tjocka röken. Jag ropade men hörde inget annat än elden som kom emot mig. Sprang ner för att ta luft och upp igen, öppnade munnen för att ropa, men fick inte fram mer än ett väsande. Varje gång jag öppnade munnen fylldes mina lungor med den giftiga röken och jag kunde inte andas.
Elden var nu endast ett par meter ifrån mig och värmen var nästan outhärdlig. Vid det här laget var jag så slut och omtöcknad att jag nästan inte orkade röra mig. Jag satte mig lugnt ner på översta trappsteget och tänkte ”om inte min son kan komma ut, så ska inte jag det heller”. ..jag tänkte absolut inte lämna honom ensam där.
Värmen blev allt intensivare. Hår, mustach och skägg sveddes av värmen och krullade upp sig så jag såg ut som en nypermanentad tant. Jag bara väntade på slutet, men på nåt vis kände jag ingen oro eller rädsla längre.
_________
Jag väljer att dela upp det här i två delar. Dels för att klockan är mycket och för att det är jobbigt att skriva mycket på mobilen.
Imorgon kväll tar vi andra delen.
Tomas.
Read Full Post »
Swerulesblogg 